Tågluff del 5: Tågresa genom Österrike och Slovenien

Hur vi till slut kom på tåget bort från Krakow är en gåta. Att vi inte blev avslängda är en ännu större gåta. Tydligen skulle vi ha köpt platsbiljetter trots allt. Dessutom visade sig att den enda delen av tåget som faktiskt gick söderut, var den delen där det bara fanns liggplatser. Vi fick veta av en konduktör, att jodå, vi kunde gott slå oss ner på golvet i liggvagnen. Det löftet höll i ungefär en halv minut innan en ny konduktör entrade liggvagnen. När han förstod vad som var i görningen skällde han genast ut sin kollega. "Ta betalt ditt dumma spån!" lät det som att han sa. Nu hette det istället att vi visserligen kunde köpa dessa liggplatsbiljetter ombord, och gå in i en hytt och lägga oss, men de skulle kosta oss skjortan.

Konduktörerna på tåget pratade alla förfärligt dålig engelska, alternativt endast polska. Kommunikationsproblemen var ett faktum.

Vi bestämde oss till slut för att inte riskera att bli avslängda någonstans i Polen mitt i natten och satte oss i en av sittvagnarna. För att få lite sömn gjorde vi om sittplatserna till liggplatser så gott det gick. Klockan sex på morgonen efter vaknade vi abrupt av att en polsk konduktör slet upp kupédörren och skrek sitt morgonvrål åt oss. På polska givet vis. Tydligen hade herren ovanligt dåligt morgonhumör, vilket också var det enda vi begrep. Alla hans gester kunde tyvärr inte få oss förstå vad han var ute efter förutom att skälla ut oss. Vi försökte be honom så vänligt vi förmådde oss, om han händelsevis kunde ta hela harangen igen på engelska. Detta resulterade endast i att konduktören blev ännu argare och skrek fram hela harangen ännu än gång. På polska givetvis. Efter detta smällde han tack och lov igen kupé dörren och gick sin väg.

Det mest positiva med den resan var att vi under resten av resan inte längre var nervösa för vart vi skulle hamna. Hade vi tidigare varit lite nervösa över det faktum att man somnar i ett land och vaknar upp i ett annat, så var den känslan nu som bortblåst. Värre än såhär kunde det knappast bli, så bara vi kom bort från Krakow så var det inte så noga var vi hamnade härnäst.

Så småningom sa vi en gång för alla farväl till de mindre treliga tågkonduktörerna och steg av tåget. Vi var tillbaka i Prag.

Än en gång tog vi hjälp av de vänliga tjeckerna på turistbyrån i Prag, vi skaffade oss biljetter och var snart på väg söderut mot Kroatiens huvudstad Zagreb.

Döm om vår förvåning när vi inser att vi ska åka tvärs igenom Österrike. Och inte bara det. Vi ska, i detta pluttelilla land (som det såg ut på kartan), byta tåg 3-4 gånger. Hur ska detta gå?, tänkte vi. Det är ju som gjort för att vi ska bli strandsatta någonstans mitt i Österrike! Men, påminde vi oss, värre än Polen kan det i alla fall knappast bli.

Utsikterna genom tågfönstren i Österrike var otroligt vackra. Överallt berg, moln, här och var små söta hus. Eller till och med en och annan pampig medeltidsborg...

På ett av våra många tåg genom Österrike inträffade det vi befarat. Tåget blev försenat. Vi insåg snart att vi med stor sannolikhet skulle missa vårt nästa tåg. Men döm om vår förvåning när vi upptäckte att även vårt nästa tåg var försenat. Min reskompanjon hann till och med springa iväg och köpa mat. Resans fortsättning var räddad. Snacka om tur!

I Hela Österrike hade vi en otrolig hjälp av de välorganiserade stationerna.

Allt var klart och tydligt, stod på digitala skärmar och på engelska. No more polska på märkliga pappers-tågtabeller storlek XXS!

Dock var vårt sena tåg fortsatt sent när vi väl nådde fram till nästa bytesstation. Skulle vi nu riskera att missa det tåget också? Vid nästa byte hade vårt sena tåg kört in en del av förseningen. De tio minuter vi skulle haft på oss att byta hade dock förvandlats till en halv minuts marginal. Så fort bena och all packningen bar oss sprang vi till en digital skylt. Vi insåg att nästa byte inte skulle vara ett tåg utan en buss. Således sprang vi mot bussarna och skrek till väntande passagerare "Bus to Zagreb? Bus to Zagreb? HELP!" En vänlig människa pekade på en av bussarna och vi skyndade oss på.

Ganska snart inser jag det oundvikliga. På denna buss finns ingen toalett och jag behöver pinka. Vi trodde att det var denna buss vi skulle sitta på de resterande timmarna till Zagreb (en ca 5 timmar tror jag det var). Busschauffören, som redan fått sin tur försenad i väntan på sena tågresenärer, såg måttligt road ut när jag deklarerade mitt ärende och sa åt mig att skynda mig bort till stationen där det skulle finnas en toalett.

Några killar i 15-årsåldern fick stå till tjänst med mer exakt information. När jag äntligen, i ett hörn på centralen finner de omtalade toaletterna inser jag katastrofen. Detta är mynttoaletter. Och inte bara det. Här krävs två stycken 20-cents euro för att man ska få gå in och pinka. Jag som har en oändlig skara mynt i olika spännande valutor, dock inga 20-cents euro, inser att nöden har helt enkelt ingen lag. Jag stoppar i två andra mynt i vars en valuta, som jag tänker mig är i ungefär samma storlek som 20-cents-mynten. Därefter rycker jag upp toadörren så hårt jag bara kan och kliver därefter lättad in på toaletten.

Snabbt som attan springer jag sedan tillbaka till bussen, som givetvis hunnit flytta sig några meter så att jag håller på att missa den. Chauffören vinkar ivrigt att jag genast ska hoppa in så bussen kan köra någon gång. Jag ser min reskamrat dra en lättnadens suck. Ännu en gång lyckades vi med det omöjliga.

Bussen visade sig sedan ingalunda vara en 5-timmarsbuss. Ca tio minuter senare inser vi att den bara skulle ta oss till tåget, som av någon outgrundlig anledning gick på ett annat ställe än alla de andra tågen. Jag hade slösat två mynt, valör mindre, i en oanvändbar valuta, på ett toa-besök jag egentligen hade kunnat vänta med. Men, som dom säger, man ska alltid ta det säkra före det osäkra.

En av de många platser i Österrike vi passerade.

Den här bilden tyckte jag fångade den Österrikiska landsbygden.

Emellanåt tittade solen fram genom molnen och vi drog efter andan åt utsikten.

Slovenien

Även Slovenien var otroligt vackert, om än inte lika bergigt som Österrike.

"They made me do it". Slovensk, gatukonst, skulle man kunna säga.

I de flera länder såg vi de klassiska herrana i tågmössor som vinkade av tågen vid avfärd.

Inte varje dag man ser sånt i Sverige nu för tiden.

På ett av tågen kunde vi inte låta bli att fnissa åt det faktum att någon idkad konstprojekt på fönsterrutan samtidigt som tjejen mitt emot oss stirrade ut genom samma ruta, till synes helt omedveten om detta faktum.

Det bästa av allt var kanske ändå att jag fick ett kärt återseende med fotsalvan som jag packat ned. Den hamnade på packlistan under rubriken "after-sun-kräm". Jag tyckte själv jag var ett geni som kom på att ta med mig kräm mot den bränna jag befarade att jag skulle dra på mig när solkrämen tog slut. Problemet var bara att After-sun-krämen var identisk lik fotsalvan. Vit tub med röd kork. Ja ni fattar. Till en början blev jag helt förfärad när jag upptäckte missödet. "Åhnej, säg inte att jag fått med mig fotkrämen istället för solbränne-krämen!!!" Efter ett antal dar av gående gata upp och gata ner i främmande städer insåg jag dock det geniala i att ha en mjukgörande fotkräm i packningen.

Helt klart resans "Oh yes", som blev ett "Oh no" och sedermera ett "Oh yes" igen.