Efter en lång och aningen dramatisk resa (se förra delen) anländer vi vid strax innan kl 10 på kvällen i Kroatiens huvudstad Zagreb. Fortfarande med Krakow i färskt minne har vi denna gången luskat reda på att det ska finnas ett vandrarhem någonstans i närheten av centralstationen. Omtumlade går vi fram till tursitbyrån som tack och lov inte hunnit stänga. Och jodå, vandrarhemmet ligger på någon av de mindre gatorna precis i närheten. Här uppstår dock nästa problem; Vi kan inte ta in på vandrarhemmet utan att ha tillgång till lokal valuta. Vi frågar den vänliga damen på turistbyrån om det händelsevis finns någonstans där vi kan växla pengar såhär på kvällskvisten. Hon tittar på klockan och råder oss att lägga benen på ryggen och ta oss bort till postkontoret som ligger på andra sidan gatan.
Det så kallade "postkontoret" visar sig vara det största postkontor jag någonsin skådat. Det är snarare en hel borg där det, visar det sig de närmaste dagarna, ideligen kör gigantiska postbilar (även lastbilar) ut och in ur garagen på dagtid. Vid åsynen av detta gigantiska postkontor inser jag vilket fantastiskt land jag kommit till. Kroatien har ett postsystem som uppenbarligen är betydligt bättre än det svenska. Så minns jag att Sverige inte längre har några postkontor. Mitt senaste paket hämtade jag i ostdisken på Ica. Avundsjukan är total.
På trappan till postkontoret upptäcker vi dessvärre att stora ingången är stängd. Vi befarar att inte ens Kroatien har postkontor som är öppna den här tiden på dygnet. Snart får vi dock syn på en skylt som det står något på. Vad det betyder vågar vi inte gissa på, men en stor pil som pekar åt vänster, runt hörnet, leder oss till slut rätt. Precis när vakten ska stänga även den "lilla" ingången för kvällen, slinker vi in genom dörren. I kassorna sitter anställda som hjälper oss växla våra slantar till den lokala valutan Koruna. Vissa kroater säger dock Kroona, lär vi oss. Det visar sig snart vara långt ifrån det enda fallet där kroatiskan påminner om svenskan.
Med pengarna växlade började vi gå lite på måfå in på små-vägarna. Det var mörka gränder och man kände sig en aning otrygg. Skulle vi bli rånade? Det förstod vi sedan att risken att bli rånad i den här stan troligen var väldigt liten.
Efter en stund inser vi att vi inte kommer hitta rätt i mörkret, så vi går in på en öppen krog och frågar försynt om någon där talar engelska. Ett gäng öldrickande herrar i olika åldrar tittar på oss som vi vore ufon. Man kan förstå dem då vi måste sett väldigt trötta ut och med alla våra väskor... Till slut tar en äldre härre, säkert i 70-årsåldern, till orda. På flytande engelska förklarar han att vi bara ska gå runt hörnet så hamnar vi precis rätt. Vi tror knappt våra öron, men det visar sig att den äldre härren hade helt rätt. Utmattade checkade vi in på vandrarhemmet.
Nästa dag tog vi en tur på stan...
Zagreb är staden med de hypermoderna spårvagnarna. Klarblå och Chock-rosa.
Jag under den pampiga ingången!
Kyrktoppen
Miljöministeriet, kanske? Vi funderade över om figurerna på skylten skulle föreställa svampar...
Det svenska företaget Thule hade visst också hittat ner till Kroatien...
Så kom vi till ett sjukhus. Eller något sånt. Till höger har vi den flådiga ambulansuppfarten. Frågan är om det där H:et betyder Helicopter? Ovanför garageinfarten stå det Hipocrat, som ju låter som något helt annat...
Kanske kan vi dra slutsatsen att telefon heter telefon även på kroatiska?
Kroatisk återvinningsstation. Misstänkt lik en svensk.
Vi fick sedermera sällskap av en tredje reskamrat som flög ner till oss. På planet tillskansades något ingen av oss sett tidigare
Pepper Coockie, någon?
Vi gick på restaurang och åt god mat och naturligtvis hade svenska Carlsberg passat på att nästla in sin reklam...
Av någon outgrundlig anledning fick vi för oss att vi ville se stadens vattendrag. Så vi tittade på kartan och gick mot det område som vi tyckte liknade en flod. Vägen dit var oändlig och solen var obarmhärtigt stekande. När vi efter några evigheter kom fram till "floden" visade det sig att ordet "flod" är en definitionsfråga. På bilden nedan ser ni buskar i bakgrunden. Dessa buskar dolde ett smutsigt vattendrag, knappt synbart. Denna förgicks av den enorma, avlånga åkern, ni ser på bilden.
När vi väl hade gått hela långa vägen (säkert en mil) för att hitta vad vi trodde skulle vara en vacker flod, insåg vi bistert att det var bara att ta sig hem igen.
En liten del av den gigantiska åkern vi hamnade på.
Utflykten till "floden" resulterade i förlamade ben, söndernötta fötter och för min egen del två dagar i sängen på grund av solsting.
Den planerade utflykten till bergen / kusten fick ställas in, men Kroatien var ett land som definitivt förtjänar ett återbesök i framtiden! Helt fantastiska människor! Ingenstans på vår resa blev vi så väl bemötta som där.
Samtidigt kunde vi inte låta bli att fascineras över de ständiga positiva överraskningar vi stötte på i Zagreb. Folk var otroligt välklädda. De flesta såg ut som de skulle till kyrkan - på en onsdag. Många var rökare, och inga papperskorgar fanns det, men på marken syntes inte så mycket som en enda fimp!
De som kunde engelska var oftare äldre än yngre. Och de som inte kunde ett ord engelska var lika hjälpsamma och trevliga för det. Ett exempel på detta är den lilla matbutiken där vi köpte frukost på morgnarna. Butiken drevs av två damer i 60-70-årsåldern. Ingen av dem kunde ett ord engelska men de var hur vänliga som helst och vifta och pekade. De var måna om att vi skulle få rätt varor med oss, och lika måna om att vi skulle vara säkra på att vi fick rätt växel tillbaka. Eftersom vi inte var några fenor på att räkna med den kroatiska valutan hjälpte de oss och visade sedan alltid upp växeln och räknade så vi fick rätt. Fantastisk service!
I Zagreb har gatorna kvinnonamn. Parkarbetarna är män, de patrullerande poliserna är kvinnor och det finns en matbutikkedja som heter Konzum. Och bara det är väl egentligen en orsak att åka dit, eller hur?