Kvällstid i Gamla Stan

Det finns alldeles för få mysiga ställen i Stockholm. Men Gamla Stan är trots allt himla mysigt. Speciellt när det närmar sig jul. Jag tog en promenad i området och fick några bilder på köpet.

Hamnen är vacker på vällstid!

I Gamla Stan fins många mysiga gågator...

Och många små butiker som säljer exempelvis... Glaskonstverk!

För att inte tala om alla de gamla gränderna!

Och här och var en tunnel...

Här och var kan man hitta ett torg...

Och jag kan inte hjälpa att jag är barnsligt förtjust i lyktor...

Den här bilden blev rätt okej med en del bearbetning ;-)

Jag funderar fortfarande över om det här är en kyrka?

Tågluff del 8: Det hemska tåget

När vi väl kom fram till Serbiens huvudstad Belgrad var det meningen att vi skulle kliva på nattåget som under 15 timmar skulle ta oss ner till den grekiska kusten. Hur som helst visade sig detta tåg inte vara av det bästa tåg-virke, om man säger så. Rättare sagt verkade det snarast vara ett gammal sovjettåg.

Resan inleddes med att tåget stod stilla. I två timmar efter utsatt avgångstid rörde sig tåget inte ur fläcken. Det gjorde däremot en av tågarbetarna som gick omkring med en minimal hammare och bankade på metallen under tåget. Det hela framstod i det närmaste som ett skämt.

Det värsta var dock att hytterna inne i tåget var fullständigt olidliga. Värmen översteg garanterat kroppstemperaturen, antalet vindpustar kunde räknas på ena handen och air-condotion var tyvärr inte uppfunnen i Sovjet. Under resans stillastående perioder (vilket skulle komma att bli ganska många), bokstavligen hängde vi ut genom fönstren. Att andas inne i hytten var helt enkelt en fysisk omöjlighet.

Som tur var fanns offentliga vattenkranar på perrongerna, så flera gånger under de två timmarna sprang vi ut och fyllde på våra snabbt uppdruckna vattenflaskor. Rätt var det var kunde någon av konduktörerna ropa att de trodde att tåget skulle gå. Och så fick man springa in igen bara för att upptäcka att konduktörerna hade noll koll på lokföraren och vice versa.

Till slut startade åtminstone det fallfärdiga tåget. Och rullade hela 200 meter innan det stannade igen. Om det var eftermiddag när vi först klev på tåget hann det definitivt bli kväll innan tåget verkligen rullade mer än 200 meter åt gången. Snart ven vinden in och känslan av frisk luft var obeskrivlig.

Nästa dag vaknade av att det - surprise - var olidligt varmt i kupén. Jag hade förtvivlat letat efter någon sorts knapp där man kunde stänga av värmen, men någon sådan hade man förstås inte brytt sig om att montera in i hytterna.

Tåget kunde plötsligt stanna och stå stilla en halvtimme mitt i ingenstans. I korridoren hängde folk med tungorna ut genom fönstren. Det enda positiva med de många stoppen var att man kunde passa på att ta lite bilder.

Från fönstret kunde man se häftiga berg, mystiska grottor och här och var ett och annat vattendrag.

Innan vi gick på tåget hade vi bullat upp ordentligt med mackor, vatten, kex och annan ätbar proviant. Trodde vi. Dock hade vi inte förutsätt att mackorna skulle bli till en geggig sörja, vattnet skulle anta "rumstemperatur" (i vårt fall ökenhetta) och kexen skulle smälta ihop till oigenkännlighet. Hur som helst kände vi oss inte överdrivet hungriga där vi satt i hettan. Inte heller överdrivet fräscha. Sanningen är den att våra kläder måste ha luktat förjävligt. Tåget hade tuffat på ganska bra under natten, men i dagsljus var det helt meningslöst att hoppas på bättre lycka än dagen innan. Tåget stannade bokstavligen minst en gång i halvtimmen. Och stod därefter still i minst en halvtimme. Så på en timme stod vi stilla halva tiden. Det verkade inte precis som att det var någon brådska att köra in förseningen i början av resan.

Även här hade historien satt sina spår...

Kors på berg. Något som tydligen är relativt vanligt i katolska länder. (Jag såg samma sak i Venezuela).

Vi passerade gränsen till Makedonien. Tåget stannade för gränskontroll vilket tog en halv evighet. Tåget rullade sedan i hela tio minuter för att återigen stanna. Denna gången till synes mitt ute på en åker. Till slut utbrister en av de tre tappra resenärerna;

- Ursäkta mig, men VAD gör vi här???

Varpå vi allesammans brast ut i ett befriande gapflabb.

I slutet av resan skickade jag följande sms till mina nära och kära hemma i Sverige:

"Vi har nu suttit på samma tåg de senaste 18 timmarna och ingen av oss vill veta hur vi luktar med tanke på värmen. Vi lever bokstavligen på vatten och bröd, eller snarare kokhett vatten och smälta kex. Ingen av oss orkar formulera ord längre utan vi kommunicerar med kroppsspråk och underliga läten. Varje timme står tåget stilla ungefär halva tiden och ingen verkar längre komma ihåg varför. Som tur är skrattar vi åt eländet tillsammans med danskarna i hytten bredvid."

Hela resan tog oss ca 19 timmar, 4 timmar för mycket. Jag bokstavligen kysste marken när vi äntligen steg i land i grekiska Thessaloniki.

Tågluff del 7: Serbien

Vi tågade oss ut ur Kroatien och genom Serbien. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en angenäm resa.

Serbien är fattigt. Speciellt för minoriteter. Och i synnerhet för romer som många gånger varken kan eller får bo i vanliga bostäder.

Här nedan syns romska "bostäder" som vi kunde se från tågfönstret. Ofta bestod boplatserna av ett antal plåt- eller träskjul med en filt, bräda, matta eller liknande som tak.

Vi såg barn också. Små barn som sprang omkring bland stora sopberg och lekte. Precis bakom de romska boplatserna fanns stora pampiga höghus.

I Serbien finns också många vackra floder.

Bostad på vatten

När man åkte genom Serbien och såg de romska områdena var det svårt att inte tänka på alla hemma i Sverige som uttalar sig i tid och otid om "zigenarpacket". Idag behandlas romska familjer som söker skydd från förföljelse och ett värdigt liv i Sverige bokstavligen som avskum i den svenska asylprocessen. Om flyktingar från andra kontinenter har svårt att övertyga svenska myndigheter om att de är i behov av skydd är detta ingen ting mot hur det är för romska familjer i Europa. I flera europeiska länder är romska barn förbjudna att gå i samma skolor som andra barn. Romer tvingas bo i husvagnsområden utan rinnande vatten och de tillåts inte arbeta. I flera länder har det förekommit "upplopp" mot romer. Folk går helt enkelt ut och bränner ner deras "hus", misshandlar människorna och tvingar dem att flytta. Trots detta anses ofta romer som kommer till Sverige inte ha skyddsbehov överhuvud taget. Men om inte detta är konsekvent och systematisk förföljelse, vad är det då?

Många romer hoppades på att ett lands medlemsskap i EU skulle förbättra deras situation. Dels måste alla EU-länder leva upp till de mänskliga rättigheterna. Åtminstone på papperet. Och dels så har alla EU-medborgare rätt att fritt färdas mellan EU-länderna för att bo, arbeta och leva. I tre månader kan vem som helst som bor i ett EU-land, åka och arbeta i ett annat Eu-land. Många romer såg chansen att äntligen kunna lämna misären.

Men vad som skulle bli en möjlighet, visade sig istället bli fortsättningen på den systematiska förföljelse och förtryck som tidigare mestadels yttrats i länder som Rumänien och Bulgarien.

Nu är det franska politiker som säger att rörligheten inom EU ska gälla för alla, utom för romer. Nu är det i Italien romer får sina bostäder nedbrända, blir attackerade på gatan av främlingar och fördrivs från ställe till ställe. Nu är det i Sverige som polisen bryter mot sina egna lagar och utvisar romer - innan 3-månaders-perioden gått ut - med motiveringen att de inte kan försörja sig. Men att inte kunna försörja sig har aldrig tidigare varit skäl för utvisning.

Nu säger politikerna att avsikten med den fria rörligheten inte var att den skulle kunna utnyttjas hur som helst. Nähä? Kom dom på det nu?

De förhållanden romer lever under i Serbien är bedrövliga. Vem kan klandra någon för att man inte vill bo ett plåtskjul i Europa år 2010? Den som försöker borde skämmas.