Konsten att polisanmäla polisen

Jag ska nu berätta hur det kom sig att min egen lördagseftermiddag slutade i en väntsal på polishuset, i väntan på att få polisanmäla två poliser.


När jag befunnit mig på torgmötet i cirka en halvtimme är stämningen orolig. Erik Almqvist, ordförande i Sverigedemokraternas Ungdomsförbund, försöker framföra sitt budskap. Han talar bland annat om hur det största problemet i Malmö skulle vara "rasismen" mot "svenskarna", och inte den rasism som varje dag drabbar exempelvis många Rosengårdsbor. Hantalar om att alla gäng som drar omkring på stan och rånar andra ungdomar på deras tillhörigheter är ungdomar med invandrarbakgrund. Han får det att låta som att hälften av Malmös ungdomar, den halvan som har utländsk bakgrund, är roten till stadens alla problem.
Men uppenbarligen är det många malmöbor, inte minst då ungdomar, som inte håller med honom. Som tycker det är förjävligt att man inte ska kunna ta en promenad på stan en lördagseftermiddag utan att behöva bli överöst med gravt rasistiska åsikter och dessutom lögner.
Varje gång Erik Almqvist tar till orda ökar ljudnivån på dem som samlats på platsen för att protestera mot den Sverigedemokratiska politiken. Några har visselpipor, andra har tagit med sig kastruller och grytlock som de skramlar med. Några prasslar med nycklar och letar i fickorna efter annat som kan föra oljud. De flesta motdemonstranterna skriker slagord. "Gå härifrån" är ett återkommande sådant.

På platsen finns ungefär ett tiotal pliser som är stationerade på hästryggen. Polishästarna är uppenbart stressade och negativt påverkade av situationen. Några av dem tuggar fradga och dreglar oavbrutet. Flera av de ridande poliserna är kvinnor. En av dem ser märkbart illsken ut. Hon glor på mig och ser stundtals nästan hatisk ut. Jag förstår inte varför. Jag står avsides och tar lite bilder på uppståndelsen. Jag skriker inga slagord. Jag visslar inte med några visselpipor. Jag gör överhuvudtaget ingenting för att stoppa, påverka eller störa Sverigedemokraternas torgmöte. Ändå blänger den kvinnliga polisen med sitt stenansikte vänt rakt mot mig.
Snart blir situationen snabbt ännu hetsigare. De ridande poliserna börjar manövrera hästarna, flytta dem runt, runt bland folkmassan.



Plötsligt ser jag hur den blängande polisen kommer kommer ridande rakt emot mig. Jag hinner inte flytta mig undan. Allt går mycket snabbt, plötsligt ser jag hur hon skriker något hetsigt. Hon ser väldigt arg ut. När jag försöker flytta mig kliver jag rakt in i en kille som står bakom mig. Då tar poliskvinnan snabbt som ögat fram sin ridpiska och piskar mig över ryggen. Jag blir chockad. Det känns hur det svider till i nacken, jag ser tittar upp och bara stirrar på den kvinnliga polisen. Jag höjer kameran för att ta ett kort av henne. Då vänder hon snabbt bort huvudet. En bild på henne får jag dock en kort stund senare. Det är denna bild ni ser här ovan.




När mötet pågått i ungefär två timmar händer något helt oväntat. Plötsligt hörs sirener. Rakt över Stortorget och in på gågatan kör 5-6 piketbilar fullproppade med poliser. Bilarna kör i stort sett rakt in i folkmassan i 50 kilometer i timmen. Folk på platsen hinner inte reagera på vad som händer, alla undrar varför man plötsligt hör sirener mitt på gågatan.

Några sekunder senare syns det hur ett 20-tal poliser kommer springande ut ur piketbussarna. De springer rakt emot folk.

Jag hinner precis få upp kameran och de här två bilderna är de sista jag hinner ta. Poliserna springer fram och börjar knuffa på minst ett hundratal motdemonstranter som flyttat sig undan för att släppa fram polisbilarna med sirener. Kanske tror några att det är en utryckning. Kanske är det precis det som är meningen, att man ska dra den slutsatsen och flytta sig frivilligt. Men mycket snart går det upp för de flesta att utryckningsfordon mycket sällan färdas på gågatorna.

Jag ställer mig mot en vägg för att slippa polisernas hårdhänta knuffar. Det tycks inte hjälpa. Jag försöker ställa mig närmare en äldre dam, henne kommer dom väl ändå inte slå på, tänker jag. Det gjorde dom. Då ser jag plötsligt hur en kille ligger ner på marken precis bakom poliserna som nu bildat en mur. Mannen ser ut att vara skadad och snart ser jag hur han har blod i huvudet. Trots att poliserna fortsätter knuffa på mig tar jag upp kameran och försöker få en bild. Jag sträcker upp händerna för att nå över huvudet på polisen framför mig. Då ser jag hur han höjer handen och slår undan min kamera. Jag gör ett nytt försök varpå samma polisman sätter handen för linsen och försöker trycka undan kameran igen. Då vet jag inte att jag några dagar senare skall få se bilder på hur en polisman drar omkull en kille som hamnar på marken. Det är samma kille som jag såg liggandes på marken med blod i huvudet. På den första bilden har killen glasögon på sig. På de följande bilderna är dessa spårlöst försvunna.

Nästa sak jag minns är att jag får ett knytnävsslag i magen. Jag tittar upp och ser ansiktet på polismannen som försökt hindra mig från att ta bilder. Hatet lyser i ögonen på honom.
Bara någon sekund senare känner jag hur jag tappar andan. Jag försöker skrika till polisen att han ska sluta putta och slå. Försöker skrika att jag har astma och att han inte får slå. Sen sjunker jag ihop på marken.

Jag minns hur jag tittar upp och plötsligt befinner mig 50 meter längre bort på samma gata. En ung tjej som visar sig vara juridikstudenrande i Lund, kommer fram och frågar vad som hänt. Tydligen sitter jag ihopsjunken på marken och skriker av smärta. Tjejen uppmanar mig att polisanmäla polisen som skadat mig. Jag skrattar plötsligt och frågar vad som skulle vara poängen med det? Ska den aggressiva polismannen kanske utreda huruvida han själv gjort sig skyldig till misshandel?

Cirka 10 minuter efter slaget har jag fortfarande svårt att andas och känner en kraftig yrsel i bakhuvudet. Smärtan i magen känns som om jag hade krockat med en pansarvagn. Jag sitter fortfarande på marken oförmögen att resa mig upp. En polis kommer fram och frågar om jag behöver en ambulans. Jag vet inte varifrån jag fick mitt svar, kanske på grund av chock efter hela händelsen, men det enda jag får fram är "det är ju din kollegas fel att jag sitter här". Då vänder polisen på klacken och går igen.

under eftermiddagen bestämmer jag mig för att polisanmäla både händelsen med piskan och knytnävsslaget. Dessa väntar nu på att polisens interutredningsgrupp skall utreda om deras kollegor händelsevis kan ha överreagerat lite. Vi får väl se var det leder.


Titta närmre. Bilden är tagen sekunderna innan polismannen på bilden ger mig ett kraftigt slag i magen.




Nästa del: Hur Skånepolisens informationsansvarige Ewa-Gun Westford ljög oss alla rakt upp i ansiktet.